Att skriva i bloggen
Varje gång den dåliga känslan slår på så kommer jag och tänka på att jag har en blogg. För min del har jag bloggen för att få skriva av mig av saker som jag inte skulle kunna säga till någon face to face. Jag har mycket lättare för att skriva än för att prata, just därför gillar jag den här bloggen. Satt förra veckan och läste igenom gamla inlägg med en vän. Ganska sjukt att man kommer ihåg exakt hur man kände när man skrev vissa saker. Och vissa texter hade man till och med glömt bort.
Har alltid får bra respons för min skrivning, alltså att jag skriver på ett bra och väl formulerat sätt. Jag kan skapa texter genom min gärna och med hjälp av mina fingrar. Jag kommer ihåg när jag fick intresset för skrivning, måste ha varit i sexan, då jag för första gången blev kär, haha. Älskade att skriva "djupa" kärlekstexter eller känslotexter. Ända sen dess har det bara fortsatt och fortsatt.... Det är lite som en egen terapi, att skriva av sig. Allt man känner (eller aa, nästan allt...) Ibland kan det vara bra grejer och ibland dåliga/tråkiga saker. Det jag skrivit i min blogg är väll till 60% "dåliga" saker när det handlar om mina texter, men det är just för att det är såna saker man inte pratar med någon om.
Idag är en sån dag, trots det fina vädret och sommarlov, en dålig dag. Jag har haft fina dagar detta sommarlov, bara den senaste veckan. Men idag, fick det bli en "dålig dag" helt enkelt. Allt är inte på topp. Speciellt inte jag själv. Kan vara som jag skrev förut, att jag tappat bort mig själv lite. Men det känns som jag aldrig kommer hitta tillbaka.
Skit samma, ska inte skriva något superdeppigt inlägg idag. Vill bara skriva överhuvudtaget och visa att "hey, jag har inte glömt bort min blogg!", även fast jag knappt skriver och det är knappt några som läser. Men jag har mest bloggen för min egen skull - så vet ni!
I skrivande stund sitter jag på balkongen, i min ensamhet, med datorn, loka och en cigg (jaaaaaaa mamma och pappa, jag röker hemma när ni inte är här!). Solen lyser, jag sitter barbent med mina rosa tofflor från London och lyssnar på musik i lurarna. När jag tänker efter är livet rätt fint, i alla möjliga stunder, men det är ibland, då tankarna och känslorna kan ta över till det dåliga, som man kan känna sig nere..
Kom ihåg - det är OKEJ att inte alltid vara glad ♥
Har alltid får bra respons för min skrivning, alltså att jag skriver på ett bra och väl formulerat sätt. Jag kan skapa texter genom min gärna och med hjälp av mina fingrar. Jag kommer ihåg när jag fick intresset för skrivning, måste ha varit i sexan, då jag för första gången blev kär, haha. Älskade att skriva "djupa" kärlekstexter eller känslotexter. Ända sen dess har det bara fortsatt och fortsatt.... Det är lite som en egen terapi, att skriva av sig. Allt man känner (eller aa, nästan allt...) Ibland kan det vara bra grejer och ibland dåliga/tråkiga saker. Det jag skrivit i min blogg är väll till 60% "dåliga" saker när det handlar om mina texter, men det är just för att det är såna saker man inte pratar med någon om.
Idag är en sån dag, trots det fina vädret och sommarlov, en dålig dag. Jag har haft fina dagar detta sommarlov, bara den senaste veckan. Men idag, fick det bli en "dålig dag" helt enkelt. Allt är inte på topp. Speciellt inte jag själv. Kan vara som jag skrev förut, att jag tappat bort mig själv lite. Men det känns som jag aldrig kommer hitta tillbaka.
Skit samma, ska inte skriva något superdeppigt inlägg idag. Vill bara skriva överhuvudtaget och visa att "hey, jag har inte glömt bort min blogg!", även fast jag knappt skriver och det är knappt några som läser. Men jag har mest bloggen för min egen skull - så vet ni!
I skrivande stund sitter jag på balkongen, i min ensamhet, med datorn, loka och en cigg (jaaaaaaa mamma och pappa, jag röker hemma när ni inte är här!). Solen lyser, jag sitter barbent med mina rosa tofflor från London och lyssnar på musik i lurarna. När jag tänker efter är livet rätt fint, i alla möjliga stunder, men det är ibland, då tankarna och känslorna kan ta över till det dåliga, som man kan känna sig nere..
Kom ihåg - det är OKEJ att inte alltid vara glad ♥
Snart 19 år och väldigt fundersam.
Så många gånger man kämpat. Så många gånger man intalat sig själv att aldrig ge upp. Men när vet man att det gått för långt och att man kanske måste ge upp? Mamma har alltid sagt till mig att "Ge aldrig upp". Men om man insett att det inte går längre? Är man svag för att ge upp eller behöver man göra det för att kunna bygga upp något nytt?
Har alltid känt av den här delen i mig, en del som aldrig kommer att fungera. Delen som får saker att bara falla. Och falla. Och falla... Med andra ord, delen som inte orkar kämpa. Jag har "kämparglöd", men det beror helt på vad det är. Inte i sporter direkt, kanske svettas på gymmet eller verkligen gå ut och ta den där promenaden, men när det kommer till livet, har jag bara tappat allt? Jag vet inte vart jag står, har inte gjort det på ett par år till och från. Ibland känns allt stabilt, ibland svajar hela livet. Marken jag står på skakar och jag vet inte om jag ska gå höger eller vänster. Vet inte vad det beror på, kanske att jag sabbat för mig själv. Prioriterat fel saker framför bra saker. Kanske tagit livet för givet, att när någonting är bra så kommer allt blir bra, men så är det inte. Man måste ibland kämpa för att få saker som man själv vill.
Jag har aldrig riktigt känt mig olycklig eftersom jag har en del underbara vänner och två fantastiska föräldrar, jag har två hem, jag går i skolan, jag mår bra i min kropp efter att jag börjat träna, jag har ett liv, jag existerar i vissa av mina vänners huvuden, jag har umgängen, jag går ut på krogen, jag har kul på helger och lov (oftast!), jag vet vart mina gränser till saker och ting går, jag har folk att ringa om jag är ledsen och trött på allt, men ändå så är det någonting som fattas. Någonting som saknas. Kanske är det livsglöden. Livsglädjen. Livets mening. Jag har nog inte riktigt kommit på det än. Vad är meningen med livet? Är det de som är eller finns det mer? Klart det finns mer, men vågar man göra allt man vill? Man är bara ung en gång så varför dra sig tillbaka...? Jag skulle vilja göra 10000 grejer i mitt liv. Allt från att gå ut skolan med bra betyg och ta körkort, till att flytta utomlands ett par år, driva en egen verksamhet, träffa nya människor, se världen från ett annat perspektiv, ha egna barn och vara LYCKLIG med stora bokstäver. Men vad gör man för att komma dit när allt bara känns fel?
Jag är väl ibland, eller oftast lycklig, det är bara dagar som dessa då allt kan kännas tveksamt. Jag vet att mitt liv kommer bli som jag själv vill, bara jag inte ger upp. Ingen ska få ta mig för givet. Ingen ska säga åt mig vad jag ska göra. Jag vill välja själv. Jag, bara jag. Det är jag värd, efter alla dessa år av funderingar varför det blev såhär. Varför jag inte kan känna mig normal, ha ett extra-jobb osv osv. jag vet själv varför, därför känns det extra viktigt att jag själv också ska få välja sen!
Önskar någon hade svar på alla mina frågor, men inte ens mamma eller pappa, som är 27 år äldre än mig, kan svara på mina frågor. Jag behöver besvara dom själv...
Har alltid känt av den här delen i mig, en del som aldrig kommer att fungera. Delen som får saker att bara falla. Och falla. Och falla... Med andra ord, delen som inte orkar kämpa. Jag har "kämparglöd", men det beror helt på vad det är. Inte i sporter direkt, kanske svettas på gymmet eller verkligen gå ut och ta den där promenaden, men när det kommer till livet, har jag bara tappat allt? Jag vet inte vart jag står, har inte gjort det på ett par år till och från. Ibland känns allt stabilt, ibland svajar hela livet. Marken jag står på skakar och jag vet inte om jag ska gå höger eller vänster. Vet inte vad det beror på, kanske att jag sabbat för mig själv. Prioriterat fel saker framför bra saker. Kanske tagit livet för givet, att när någonting är bra så kommer allt blir bra, men så är det inte. Man måste ibland kämpa för att få saker som man själv vill.
Jag har aldrig riktigt känt mig olycklig eftersom jag har en del underbara vänner och två fantastiska föräldrar, jag har två hem, jag går i skolan, jag mår bra i min kropp efter att jag börjat träna, jag har ett liv, jag existerar i vissa av mina vänners huvuden, jag har umgängen, jag går ut på krogen, jag har kul på helger och lov (oftast!), jag vet vart mina gränser till saker och ting går, jag har folk att ringa om jag är ledsen och trött på allt, men ändå så är det någonting som fattas. Någonting som saknas. Kanske är det livsglöden. Livsglädjen. Livets mening. Jag har nog inte riktigt kommit på det än. Vad är meningen med livet? Är det de som är eller finns det mer? Klart det finns mer, men vågar man göra allt man vill? Man är bara ung en gång så varför dra sig tillbaka...? Jag skulle vilja göra 10000 grejer i mitt liv. Allt från att gå ut skolan med bra betyg och ta körkort, till att flytta utomlands ett par år, driva en egen verksamhet, träffa nya människor, se världen från ett annat perspektiv, ha egna barn och vara LYCKLIG med stora bokstäver. Men vad gör man för att komma dit när allt bara känns fel?
Jag är väl ibland, eller oftast lycklig, det är bara dagar som dessa då allt kan kännas tveksamt. Jag vet att mitt liv kommer bli som jag själv vill, bara jag inte ger upp. Ingen ska få ta mig för givet. Ingen ska säga åt mig vad jag ska göra. Jag vill välja själv. Jag, bara jag. Det är jag värd, efter alla dessa år av funderingar varför det blev såhär. Varför jag inte kan känna mig normal, ha ett extra-jobb osv osv. jag vet själv varför, därför känns det extra viktigt att jag själv också ska få välja sen!
Önskar någon hade svar på alla mina frågor, men inte ens mamma eller pappa, som är 27 år äldre än mig, kan svara på mina frågor. Jag behöver besvara dom själv...
